...the Wolf poem.

The Wolf poem.

The autumn blood flows in my veins
longing
torn out of time
like a raging wind
touched
by you.

The Darkness falls
full moon rising
and the Wolf wanders on
The rain stroking my fur
like a gentle touch

But I am walking in the shades of sorrow
in shame
Why did I break that trust, why…
I plant a pain in my soul
and broke your heart

Wanders on, whit a hope that
some day
I might be that man
again.

Some day
touched by you
again

Longing
torn out of time
the Wolf wanders on…

..."Alliansen" = antimiljörörelsen!

”Ett stort bekymmer för regeringen är de 16 miljömål som klubbades i riksdagen 1999. Endast ett av dem, om skyddande ozonskikt, bedöms möjligt att nå inom utsatt tid. Enligt myndigheten Miljömålsrådets egen rapport från i år är de politiska besluten inte tillräckliga inom en hel del miljöområden.

Naturskyddsföreningen är kritisk mot alliansen och menar att flera av de miljöåtgärder som tagits slås ut av andra beslut. Ett exempel handlar om förbudet mot fosfater i tvättmedel, som beräknas minska Sveriges övergödande fosforutsläpp till haven med 50 ton per år.

Samtidigt avskaffades skatten på handelsgödsel, vilket enligt flera experter gör att staten tappar kontroll över flera giftiga ämnen, exempelvis läckage av kväve till havet.

– Vi har undersökt regeringar ur miljösynpunkt sedan 80-talet. Det här är en av de sämsta som vi sett. Tidigare har man gått framåt men i för låg hastighet. Det är sällan man gjort så många bakåtsteg som under den här perioden, säger Svante Axelsson.”



En röst på Alliansen i valet = Vi skiter i miljöområdet!

...kan människan älska mer än vargen?

...natten är ljummen, skön, det är ytterst få människor ute. Plötsligt får min vita ”varg”-vän syn på sin kärlek...hon ger upp ett leende, lekfullt yl. Den ljusa, nästan vita han-schäfern stannar och vägrar att ta ett steg innan han träffat ”henne”...deras glädje och känslor för varandra är uppenbara, de är förälskade och vänner sedan länge. Vi skrattar åt deras ystra lek och efter en bra stund skiljer vi dem åt, och den vita schäfern vandrar motvilligt åt sitt håll med sin leende ”ägarinna”...och vi går sakta hemåt...
 
...mina tankar går till historien om alfavargen Lobo och hans Blanca, deras tragiska kärlekshistoria berörde mig lika djupt som alla tragiska kärleksberättelser människor emellan....och vad skiljer?
Jo, vargar är vargar och människor är människor...en direkt jämförelse haltar givetvis och det är inte dit jag vill komma,.utan jag vill påstå att vargars kärlek kanske många gånger är mer äkta. Jag har aldrig sett minsta bevis på att alfavargar dödat sin tik p.g.a. svarsjuka...eller p.g.a. det så vanliga mänskliga misstaget, att tro att kärlek har med ägande, kontroll och tvång att göra.
...det är bara mänskliga hanar som försöker kedja fast sin ”älskade” kvinna eller lämnar dem i en förtvivlad "skam" som INTE är deras. ...och inte minst, i vargens värld säger ingen fader upp ”pappaskapet” och går sin väg.
 
Att verkligen älska är ljuvligare än att älskas...och kärleken ger friheten att gå, att göra ett annat val. Älskar jag verkligen en kvinna så låter jag henne gå om det är det hon vill...den man älskar låter man leva sitt eget liv, villkorslöst och utan vilja att äga, kontrollera och styra...att jag vill att hon stannar, att jag vill ha henne nära, att jag vill gå bredvid...ja, det är min vilja och jag måste respektera att det kanske inte är hennes! Endast då...kan jag ta mig rätten att säga att jag älskar.
 
...om vi återgår till Lobo och hans Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade och visade sitt intresse, Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början...från den dagen gick de varmt lekfullt leende, sida vid sida...
(Hade Blanca avvisat Lobo, så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan alfatik...utan att försökt hota, tvinga eller skada...här har många ”män” något att lära av Lobo).
Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga, kloka alfavargen länge och hade försökt med allt...vapen, fällor och gift...men ständigt blivit överlistad av Lobo. Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en listigt utplacerad fälla ...Lobo stannar i det längsta bredvid sin käresta, men tvingas fly från männens vapen till slut. Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons ”läger” Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne...ja, det får vi aldrig veta. De doftspår från Blanca han följt måste avslöjat att hon var skjuten. Lobo försökte iallafall upprepat ta sig in till Blanca, som låg död i ett timrat uthus...och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av fällor...


Seton klarade inte av att skjuta Lobo, han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca, han beslöt sig för att fånga Lobo levande.
 
...men Lobo dog ett par dygn senare...om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg...ja, ingen veta...men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hjärta, en insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön, naturens...våra vilda medresenärer i livet ...och vargarnas rätt att gå här, bredvid oss, på vandringen i tiden...
 
...och Lobo blev ”Vargen som förändrade USA”.
 
Kärleken har många ansikten...och ett ”ansikte” är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans kamp för miljön.
 Jag måste erkänna att jag har större respekt för Lobo och hans artfränder än jag har för de flesta hanar av min art....och den svekfullt lögnaktiga slakt på varg somliga mänskliga hannar genomförde nyligen...förstärkte denna insikt.
...och med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i livet?
För att människors liv värderas högre, för att vår okunnighet och egoism är skyddad av vapen? För att vi är ”guds avbild”? ...tillåter mig att le och påstå att jag likt Seton, inte skulle ha någonting emot att leva i ett vargrevir ett par år...inte för att jaga varg, snarast för att med vapen i hand skydda dem mot tjuvskyttar av min egen art.
 Jag har så stor respekt för en alfavargs kärlek till sin tik (pekar på Lobo), att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter t.ex. trettio år ,ofta eller ibland, kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid, eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor! ...men tyvärr är det inte alla som förstår detta bland människorna.
 Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret ”människan”...men det tar inte lång tid att inse att vi många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska...det räcker en bit att studera Aftonbladets artikelserie om de 153 kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt i 2000-talet.
Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag...
...och frågan jag ställde i rubriken lever kvar, kan människan verkligen älska. Finns kärleken där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla kåthet, är det en praktisk investering...är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien...och jag undrar hur många som gått vilse...











 

...full som en Alika!

...min svarta alfahona lade sig ner vid det gamla äppelträdet och ”betade” lite gräs...hon har väl magproblem, tänkte jag...när jag satt där på huk kom plötsligt en Kaja flygande och landade ett par meter ifrån mig. Han tittade upp på mig och började gå rakt mot mig...ca 35-40 cm ifrån mig stannade han och skärskådade mig med sina ljust stålblå ögon...han burrade upp nackfjädrarna och småbabblade lite...”kja...kja..kja!”. Hela tiden studerade han mig...min svarta vän brydde sig inte utan låg nöjd kvar och betade. Plötsligt flög Kajan upp och satte sig på en trädgren nästan rakt ovanför mig...jag reste mig och han satt kvar...nu mindre än 30 cm ifrån mitt ansikte...han fortsatte småbabbla och nickade med huvudet...då slog det mig. Kan det vara Pax...en Kaja jag födde upp och släpte fri för några år sedan...nä...
...jag svarade ”Pax” med hans namn...och han burrade upp nackfjädrarna än mer...tittade på mig...och började plötsligt låta mycket!
...efter en stund flög han ner nära mig och började sitt födosökande...han visade ingen rädsla och gick nära oss en bit...när vi fortsatte vår promenad...

Kaja, (Corvus monedula, vilket på latin betyder ”myntätande korp.). Den är vår minsta kråkfågel, ca 35 cm stor. En intelligent fågel, lättlärd och lättdresserad...blir lätt väldigt tam. Vid etologiska studier har den visat en ovanligt stor förmåga till problemlösningar, som alla kråkfåglar. Har själv sett kråkor lägga hästskit i vatten för att lösa upp den och få havrekornen att flyta upp,... rena och färdiga för inmundigande! *L*
Konrad Lorentz har efter sina undersökningar av Kajans beteende velat klassa kajkolonierna som ett av de organisatoriskt mest fulländade djursamhällerna.
I Skåne och Blekinge kallas Kajan för ”Alika” och ni har kanske hört uttrycket ”full som en Alika!” ...?...*L* Uttrycket kommer av att Kajorna (Alikorna) gärna åt mäsk, en restprodukt vid de gamla bryggerierna. Det var en vanlig syn med ”totalt packade” Kajor vid mäskhögarna. ”Fyllkaja”. Det var också ett ganska vanligt folknöje förr att avsiktligt berusa Kajor med bröd doppat i brännvin...att beskåda dessa fyllekajor ansågs vara ett nöje...?...det är alltså inte bara människan som söker att bli lite ”rund under hälen ibland”.

”Skådom här en Bachi kaja som i Sodoms portar står” : skaldade Carl Michael Bellman.

I Frankrike finns uttrycket ”full som en trast”...så även trastar tar sig en ”bläcka” ibland. Carl von Linné beskrev en Trast, tämjd av en värdhusvärd som sprang omkring på borden och drack ur glasen (...trasten alltså...inte ”värden”! *L*). Den drack sådana mängder vin att den blev skallig, skrev Linné.

Det är många olika sorters fåglar som tar sig ett ”järn” ibland och det finns en stor ökning av fåglar som flyger in i fönster, (de är berusade och uppfattar inte glasmuren!) ...under hösten, när mängden jäst frukt/bär är som störst.

Personligen har jag tagit in ett antal Sidensvansar som fått sova ruset av sig hos mig, innan jag släppt dem igen...de kan bli så fulla av jästa rönnbär att de faller ned på marken och fryser ihjäl. Jag hade också en gång en Papegoja som stal lite Whiskey av mig, hon trillade sen av pinnen och låg på burgolvet, alltför full för att kunna sitta...och var skitsur dan efter...det skulle vara tyst omkring henne!
En del av er har kanske mött både berusade Älgar och hästar? Berusade efter att ha ätit för många jästa vildäpplen....det har jag...och hästen var INTE lätt att få in i stallet...där kunde man snacka om ”vingelben”.

Ett annat djur som man lätt kan studera på närmsta krog är hanformen av homo sapiens...oftast är det mest komiskt, ibland tragiskt att se dessa ”Alikor” försöka flörta med hondjuren...liksom deras tappra försök att ta sig hem på egna ben o.s.v.. Det är många olyckor och brott som har denna frivilliga form av ”lobotomi” som orsak

...och ibland slutar det riktigt illa t.o.m. för en ståtlig älgtjur.

En god vän till mig mötte en aspackad Älg bakom sin ladugård en vacker höstdag....älgen stod och åt av jästa vildäpplen och var så full att han hade svårt att stå upprätt. Oturligt nog för älgen så var det den första dagen på älgjakten. Även ”vargen” tyckte det var lite taskigt av polarn att skjuta denna helt försvarslösa älg, men han dog nog lycklig...och köttet var utmärkt, kanske lite p.g.a. att den var alkoholmarinerad?

Den allmängiltiga konklusionen får bli, alkohol skall nyttjas lagom!