...kan människan älska mer än vargen?

...natten är ljummen, skön, det är ytterst få människor ute. Plötsligt får min vita ”varg”-vän syn på sin kärlek...hon ger upp ett leende, lekfullt yl. Den ljusa, nästan vita han-schäfern stannar och vägrar att ta ett steg innan han träffat ”henne”...deras glädje och känslor för varandra är uppenbara, de är förälskade och vänner sedan länge. Vi skrattar åt deras ystra lek och efter en bra stund skiljer vi dem åt, och den vita schäfern vandrar motvilligt åt sitt håll med sin leende ”ägarinna”...och vi går sakta hemåt...
 
...mina tankar går till historien om alfavargen Lobo och hans Blanca, deras tragiska kärlekshistoria berörde mig lika djupt som alla tragiska kärleksberättelser människor emellan....och vad skiljer?
Jo, vargar är vargar och människor är människor...en direkt jämförelse haltar givetvis och det är inte dit jag vill komma,.utan jag vill påstå att vargars kärlek kanske många gånger är mer äkta. Jag har aldrig sett minsta bevis på att alfavargar dödat sin tik p.g.a. svarsjuka...eller p.g.a. det så vanliga mänskliga misstaget, att tro att kärlek har med ägande, kontroll och tvång att göra.
...det är bara mänskliga hanar som försöker kedja fast sin ”älskade” kvinna eller lämnar dem i en förtvivlad "skam" som INTE är deras. ...och inte minst, i vargens värld säger ingen fader upp ”pappaskapet” och går sin väg.
 
Att verkligen älska är ljuvligare än att älskas...och kärleken ger friheten att gå, att göra ett annat val. Älskar jag verkligen en kvinna så låter jag henne gå om det är det hon vill...den man älskar låter man leva sitt eget liv, villkorslöst och utan vilja att äga, kontrollera och styra...att jag vill att hon stannar, att jag vill ha henne nära, att jag vill gå bredvid...ja, det är min vilja och jag måste respektera att det kanske inte är hennes! Endast då...kan jag ta mig rätten att säga att jag älskar.
 
...om vi återgår till Lobo och hans Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade och visade sitt intresse, Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början...från den dagen gick de varmt lekfullt leende, sida vid sida...
(Hade Blanca avvisat Lobo, så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan alfatik...utan att försökt hota, tvinga eller skada...här har många ”män” något att lära av Lobo).
Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga, kloka alfavargen länge och hade försökt med allt...vapen, fällor och gift...men ständigt blivit överlistad av Lobo. Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en listigt utplacerad fälla ...Lobo stannar i det längsta bredvid sin käresta, men tvingas fly från männens vapen till slut. Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons ”läger” Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne...ja, det får vi aldrig veta. De doftspår från Blanca han följt måste avslöjat att hon var skjuten. Lobo försökte iallafall upprepat ta sig in till Blanca, som låg död i ett timrat uthus...och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av fällor...


Seton klarade inte av att skjuta Lobo, han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca, han beslöt sig för att fånga Lobo levande.
 
...men Lobo dog ett par dygn senare...om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg...ja, ingen veta...men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hjärta, en insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön, naturens...våra vilda medresenärer i livet ...och vargarnas rätt att gå här, bredvid oss, på vandringen i tiden...
 
...och Lobo blev ”Vargen som förändrade USA”.
 
Kärleken har många ansikten...och ett ”ansikte” är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans kamp för miljön.
 Jag måste erkänna att jag har större respekt för Lobo och hans artfränder än jag har för de flesta hanar av min art....och den svekfullt lögnaktiga slakt på varg somliga mänskliga hannar genomförde nyligen...förstärkte denna insikt.
...och med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i livet?
För att människors liv värderas högre, för att vår okunnighet och egoism är skyddad av vapen? För att vi är ”guds avbild”? ...tillåter mig att le och påstå att jag likt Seton, inte skulle ha någonting emot att leva i ett vargrevir ett par år...inte för att jaga varg, snarast för att med vapen i hand skydda dem mot tjuvskyttar av min egen art.
 Jag har så stor respekt för en alfavargs kärlek till sin tik (pekar på Lobo), att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter t.ex. trettio år ,ofta eller ibland, kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid, eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor! ...men tyvärr är det inte alla som förstår detta bland människorna.
 Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret ”människan”...men det tar inte lång tid att inse att vi många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska...det räcker en bit att studera Aftonbladets artikelserie om de 153 kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt i 2000-talet.
Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag...
...och frågan jag ställde i rubriken lever kvar, kan människan verkligen älska. Finns kärleken där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla kåthet, är det en praktisk investering...är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien...och jag undrar hur många som gått vilse...